Någonstans måste man sätta ner foten. Jag sätter ner den här.

Nej hörni. Det får fanimig vara nog nu. Jag pallar inte mer. Enough is enough som man säger. Jag vägrar från och med nu att dras med konsekvenserna av mina taffliga beslut. Härmed avsäger jag mig rätten, för allas bästa.

Jag hittade en lapp med mina favoritfärger på Malmö högskolas golv någon gång förra hösten. Den innehöll information om ett norskt universitet i Nicaragua och jag tänkte att det här, det är nog ödet. Tjohej! Dit ska jag! För färgernas skull såklart. Helt logiskt tyckte jag och köpte en biljett samma dag. Ångrade mig. Festade upp mina pengar på diverse festivaler istället. Ångrade mig igen, två veckor innan avresa, trots att jag varken sparat pengar eller tagit reda på vart på kartan detta land ligger. Åkte med de ynka örena jag hade och klarade mig någorlunda. Tills dess att jag lånade ut pengarna jag faktiskt hade till en marijuanarökande gammal sjöman och bosatte mig i en partystad i norra Nicaragua pågrund av en "pojkvän", som råkade ha tre norska flickvänner och jag vill inte ens tänka på hur många könssjukdomar.

Och nu är jag här. Pank. Utan biljett hem. Och dricker öl. Det kan inte bli värre än det redan är. Ni får fatta besluten åt mig.

Hjälp mig. Rule my life!