söndag 1 februari 2009

Tre saker att alska med internetcaféerna i Nicaragua

1. Varje gang jag gar in, alltsa i vilket cyber som helst, tittar killen bakom disken pa mig som om han verkligen inte fattar vad jag ar ute efter. Som om han verkligen vill veta vad det ar jag vill ha. Som om det skulle kunna vara tusen olika saker. Ja men det ar val for fan inte IKEA jag gatt in i eller? Man gar in och letar efter toalettborstar och kommer hem med monstrade servetter, konstiga tvalhallare och ljusstakar och nan satans bokhylla. Jag vill anvanda en javla dator sa klart. Och sa nar jag sager det, fast snallare och pa spanska, da blir de helt "Jahaaaja, tanka sig, det var en dator hon letade efter! Det var som tusan!". For det har ar ju ett tomt rum med tio datorer och finns sa otroligt manga olika valmojligheter. Dumma fanskap.

2. Det finns alltid runkande 14-aringar. Alltid. Alltsa vem gar till ett internetcafé och runkar? Ar inte det jattekonstigt? Ibland runkar de inte utan smeker sig lite blygt och klickar ned sidan hela tiden som om jag inte fattar att han inte alls ar inne pa nagon nyhetssida och smeker snorren och bara, "Aaaah, mm, naturkatastrof...mmm, kravaller...ah-ah-aaaaah Baa-raaack Oba-ahmaah!". Helvete.

3. Man far nojet att umgas med skype-besatta skrikande danskar. Jag alskar att i lugn och ro forsoka svara pa mail, kolla bankkonton och lyssna pa musik medan en fisande dansk brolar i mitt ora.

Namen satt'de

Sitter och skriver till alla som ar online pa min facebooklista. Inleder alla konversationer med "Jamen det var da sjalva f...". Sen sager jag inget mer. Jag har ocksa borjat fundera pa att ha andra manniskors namn som status.

Sofie is John Smith. Sofie is Lena Ekstrom. Och sant. Ja och sa dar kan man halla pa jattelange. Beroende pa hur manga kompisar man har. Jag har typ over 300. Fast sen kan man ta andra namn nar kompisarna tar slut. Sofie is Peppe Eng. Sofie is Barack Obama. Hehe.

Har ganska mycket tid over har borta va. Kanske marks.

tisdag 27 januari 2009

Saker jag har tappat bort hittils:

Min swedbankdosa
Min ipod
Mp3-spelaren som min syster skickade
Ett visakort
Min kamera
25 dollar

Man skulle kunna saga att det enda jag lyckats halla reda pa ar biljetterna. Som ar elektroniska.

onsdag 21 januari 2009

Lilla mamma

For ett tag sen larde jag min 50-ariga mamma anvanda msn. Tyckte det var en smart och billig losning. Eller, larde och larde vet jag val inte. Men vi har fatt det att funka. Hon ar en ivrig student. Staller fragor om an det ena, an det andra. Och det ar typ det vi pratar om nar vi pratar pa msn. Hur man pratar pa msn.

fia dice:
hej hej
0tertret dice:
mamma säger: hejheh också,
fia dice:
hehe hej hej
fia dice:
hur ar laget da?
0tertret dice:
e inte riktigt medveten om hur det gick till för jag visste inte hur man gjorde. Det är bara bra så lyxigt att komma hem utan att behöva laga mat åt nån alls. Milla sover hos klasskompis denna vecka.
fia dice:
haha men sa kan du ju ha det varje dag. hon ar ju 17, inte 11
0tertret dice:
För mycket mamma för att strunta i det. Festligt att vi hörs!
fia dice:
ja jag kan tro det.
0tertret dice:
Förstår inte riktigt allt vad gäller online, chansade du eller hade jag klickat nånstanns så du såg att jag var inne på hotmailen. Rent flax att jag hamnade här. Vad betyder Outret?
fia dice:
du ar inne pa Msn messenger, du loggades kanske in automatiskt.
fia dice:
outret ar tydligen ditt namn, maste hamnat dar av misstag pa nagot satt, men man kan andra det
fia dice:
och jag sag att du var online for att du ar pa min lista serru!
0tertret dice:
Men om man bara är på hotmailen syns man då också om man är med på nåns lista?

En helt vanlig morgon i Leon:

Jag vaknar (forhoppningsvis ensam) i min sang, torr i munnen och bajsnodig. Det rycker till i magen och jag tanker, "Fan nycklarna, vaskan, pengarna, mobilen". Hittar forhoppningsvis 90% av prylarna och lagger mig i sangen igen, tanker nu istallet, "Vad fan hande egentligen igar?"

Och sa gas det i genom. Den har morgonen lat det sahar:

Jag kom hem pa kvallen och hittade fyra rika cigarrokande Nicaragauner fran Miami, varav en exgovernor som ar nara van med presidenten, med en platta ol i mitt vardagsrum. Borjade dricka rodvin pa tom mage. Bra idé.
Vi gar till El Cedro och dar sitter han som gav mig ett bootycall fem i morse med en ny dejt. Samtliga tjejer vid bordet har legat med honom. Nagon bestaller in rom och sedan gar det bara utfor/uppfor. Vi gar till Snake-bar och jag passar pa att hangla med den 17-ariga bartendern Luis pa toaletten. Vidare mot Oxigeno, moter ett gang killar pa vagen och slar folje till Bohemio istallet, som ar lika briljant som Nybodadiskot i Bollmora 2001, och lite till.
Jag vet inte om det ar den oproportioneliga, hormonstinna 12-aringen i mig som aldrig fick dansa tryckare, men jag slapper loss som Kicki Danielsson pa Korvmassan. Och da. Som direkt hamtad ur en musikvideo; en perfekt blandning mellan Shakira och Beyonce med magtroja och navelpiercing dyker upp mitt fram for mig samtidigt som hennes minst lika heta kompis placerar sig bakom mig. De rullar magar, axlar och skakar tuttar. Jag fattar ingenting, men det gor ingenting. Det gnids och tafsas och hanglas en hel del till alla killars stora gladje, samtidigt som Shayonce knuffar bort den dreglande skaran med orden "Hon ar min flickvan! Forsvinn!". Jag hinner tanka att hon kan fa vara min flickvan hur mycket hon vill, nar hon vill, innan hon forsvinner lika fort som hon kom. Ersatts snabbt av en kille med oppen skjorta och glansiga skor som varken entrat malbrottet eller fatt har under armarna annu. Hinner bade tanka och glomma orden Vectavir och Zovirax och fortsatter pa samma vag jag borjat vandra. Utanfor klubben da vi utbyter nummer angrar jag mig bittert nar jag i ljuset fran gatulyktorna noterar hans fjuniga turkmusche. Raderar numret.

Pa vagen hem genom parken moter jag bartendern fran Snake-bar igen, hanglar lite till (nu har jag helt glomt bort Zovirax och Vectavir) tills min kompis trottnar pa att vanta. En manlig bekant foljer oss hem och kvallen hade slutat jattefint om inte den dar killen med halvmetersmachete och cykel dykt upp och slagit ner var van som hellre ville do an ge upp sin tusendollarsklocka och de tva tusen dollar han bara rakade ha pa fickan. En 70-arig tant och militar skrammer ivag killen, den inkompetenta poliskaren anlander till ingen nytta alls och vi kan slutligen alla slumra in.

Slutet gott, allting gott.

tisdag 20 januari 2009

Mitt varsta bootycall hittils

Klockan ar fem pa morgonen. En kille jag brukade dejta men dumpade nar det visade sig att alla dejtade honom, aven min basta van, ringer mig. Till historien hor att han skickat snuskiga sms till min van hela kvallen (nar vi alla befann oss i samma bar men vid olika bord).

- Hey..uhm..it's roberto. I, have a problem. Forgot my keys...I don't want to sleep in the streets.
- Alright just come over.

Han kommer snubblande, fem minuter senare. Stinker alkohol. Kan knappt sta, an mindre prata.

- You can take the empty room. Good night!

Han satter sig i en stol och lagger en troja over huvudet.

- Gonna sleep in the chair? Ok goodnight.

Han lagger sig pa golvet.

- Gonna sleep on the floor? Ok goodnight.

Jag gar och lagger mig.

Tio minuter senare knackar han pa dorren och fragar om inte jag skulle kunna tanka mig att sova pa golvet istallet, sa att han kan ta sangen. Nej det kan jag inte tanka mig, forklarar jag.

Han borjar bli otalig.

- Please can I just sleep in here?
- Sure you can. I'll just take the other room.

Exakt har ger Latino_Loverboy_2001 upp. Sa har svart ska det helt enkelt inte vara att stoppa snoppen i en svensk javla turisthora. Det kokta flasket ar stekt. Han star kvar i dorren nagon minut. Det rinner lite dreggel fran ena mungipan. Och han gar hem till sig, med nyckeln han hade i fickan hela tiden.

Var var Nicaragua nar jag var 14 ar, hade finnig hy, tandstallning och glasogon?

Jag har inte hunnit komma till det an, men jag ar en ganska popular tjej och sadar. Kan inte ens rakna pa mina egna fingrar hur manga hetlevrade nicakillar som nar som helst skulle kunna tanka sig att viska snusk pa spanska i mitt ora och ett tu tre hoppa ur sin glansiga skjorta om jag sa knappte med fingrarna. Igar kom tre killar helt oberoende av varandra till min dorr av olika svepskal. Jag besvarade 4-5 olika syfteslosa samtal och mottog ett otaligt antal "hej, vad gor du hur mar du vill du ses"-sms.

Det har beror saklart pa mina fina kvaliteer forstar ni. Jag ar till exempel vit. Jag har ocksa en vagina, sa vitt man vet. Och jag ser dessutom ut som en person som har pengar. Vilken javla brutta va'!

Hej vad det gar.

Ramlade precis ned for en trappa. Visserligen bara fyra trappsteg men jag missade exakt alla och landade pa ryggen tvars over hela skiten. Aven om det gor ont exakt overallt forsoker jag tanka pa det som en erfarenhet. Jag har aldrig ramlat ner for en trappa forut! Men en gang knuffade jag ned min bror for trappan i vart fina gamla grona radhus i Tyreso eftersom han tryckte blott papper i mitt ansikte. Jag hatar blott papper. "Ror honom inte! Jag har sett pa tv att man inte ska flytta folk som ramlat ned for trappor eller blivit pakorda av bilar! Ring pappa! JAMEN RING PAPPA DA!" skrek mamma om och om igen medan jag och min syster tittade vidare pa Gladiatorerna. Min syster ramlade jamt ned for trappor. Nar det var julfirande eller nagot slags fodelsedagskalas hos min moster var hon tvungen att ta med sig hjalm och knaskydd. Det ar helt sant.

måndag 19 januari 2009

Se bara.

Efter att ha forsovit mig 6 timmar, istallet for att ga till gymmet, aka till stranden eller nagot annat vettigt gick jag till narmaste cyber och har nu spenderat tre timmar med Dr Alban i horlurarna. Varfor? Jag vet inte. Kan aterkomma till det senare men det skulle kunna bero pa att den har staden och livet har paminner mig om ett smabarnsdisco mest hela tiden.

Den har musikvideon har rullat minst sex ganger nu:



Och den har:



Ta ett gang dansande infodingar, lite barnarbete och barnmisshandel och en catchig refrang sa ar det klappat och klart. 80-talet va! De visste minsann att inte ta sa allvarligt pa saker. Folk har blivit kinkiga. Nu ska jag leta efter Paradisio och sen Macarena.

The reason is Harry Potter?

Horde Hoobastanks gamla slagdanga The reason igar i en sjaskig bar dar jag for overigt har for vana att hangla med den 17-ariga bartendern, och blev overskoljd av nostalgivag med minnen fran Tyreso Gymnasiums estetlinje 2005. Forsoker hitta videon. Forgaves! Men hittar det har.



Och vill veta; hur tanker man har? Man sitter alltsa hemma. Framfor datorn. Kikar runt lite pa fejjan, snackar skit pa msn, googlar sexy_boobs_hot_LESBIAN_bitches_big_assXXX ett par ganger och tanker att det varlden saknar ar en youtubevideo med foton pa Harry Potter och hans fjantiga kompisar till en gammal Hoobastanklat.

Jag tycker inte att det ar okej.

Jag griper tag om en tjock whiteboardpenna och stryker under med tre tjocka rinniga streck.

Jag menar allvar med den har bloggen ska ni veta. Jag slanger mig spritt sprangande naken och sarbar mitt framfor era fotter och viskar med sprucken rost: "Snalla ni, hjalp mig ty jag klarar mig icke sjalv langre! Jag star inte ut! Forbarma er over mig".

Och om nagon borjar lasa den har skitbloggen snart kan vi ju borja ha roligt ocksa. Det finns massor av saker ni kan fa ta over helt. Sahar later det till exempel i mitt huvud:

Jag1: Hoppa bungyjump! Det verkar ju skitkul.
Jag2: Nej men... ar det verkligen sa smart? Du ar ju livradd for hojder och lider av en tamligen patrangande dodsangest. Fast jo, du har en poang. Det ser ju ganska roli...
Jag1: Men jaja skitsamma, tatuera mig da! Typ nan javla tribal i svanken eller delfin pa magen.
Jag2: Men det kostar pengar och du har ju inte ens rad att betala hyran?
Jag1: Ja men man lever ju bara en gang! Snalla! Skyrra ra!
Jag2: Nej jag vet inte, ar det verkligen vettigt?

Och sa dar haller vi pa och kommer aldrig overrens. Det ar battre om nagon annan bestammer.
Visst?

söndag 18 januari 2009

Någonstans måste man sätta ner foten. Jag sätter ner den här.

Nej hörni. Det får fanimig vara nog nu. Jag pallar inte mer. Enough is enough som man säger. Jag vägrar från och med nu att dras med konsekvenserna av mina taffliga beslut. Härmed avsäger jag mig rätten, för allas bästa.

Jag hittade en lapp med mina favoritfärger på Malmö högskolas golv någon gång förra hösten. Den innehöll information om ett norskt universitet i Nicaragua och jag tänkte att det här, det är nog ödet. Tjohej! Dit ska jag! För färgernas skull såklart. Helt logiskt tyckte jag och köpte en biljett samma dag. Ångrade mig. Festade upp mina pengar på diverse festivaler istället. Ångrade mig igen, två veckor innan avresa, trots att jag varken sparat pengar eller tagit reda på vart på kartan detta land ligger. Åkte med de ynka örena jag hade och klarade mig någorlunda. Tills dess att jag lånade ut pengarna jag faktiskt hade till en marijuanarökande gammal sjöman och bosatte mig i en partystad i norra Nicaragua pågrund av en "pojkvän", som råkade ha tre norska flickvänner och jag vill inte ens tänka på hur många könssjukdomar.

Och nu är jag här. Pank. Utan biljett hem. Och dricker öl. Det kan inte bli värre än det redan är. Ni får fatta besluten åt mig.

Hjälp mig. Rule my life!